Verktyg och lärande

Kvar på Chicagos flygplats finns mycket tid till eftertanke, särskilt när timmen är alltför sen. Vid ett flertal av våra möten har vi diskuterat olika verktyg som stöd för lärande. Vi har diskuterat LMS och konferensprogram, vi har diskuterat web 2.0 lösningar och akademin som möjlighet eller hinder för pedagogisk utveckling. Det sistnämnda låter kanske paradoxalt men är ingen omöjlighet. Det handlar om svårigheten att få akademin att vilja arbeta med lärande under mycket annorlunda förhållanden men ändå utan att tappa fokus...dvs studentens/den enskildes individuella utveckling. När nu nätet så totalt förändrar oss och våra invanda kommunikationsmönster så måste vi också på allvar fundera över hur det påverkar akademin. De universitet vi varit i kontakt med är alla eniga om att vi måste våga ta nya steg för att akademin inte skall vara helt världsfrånvänd. Detta innebär dock inte att vi är överens om hur vi vill få till stånd denna förändring. En mycket givande berättelse (som säkert funnits under flera år men jag har inte upptäckt den förrän idag) kastar lite ljus över den mycket svårövergripliga förändringen vårt samhälle har genomgått under de senaste 15 åren:


Om vi ser till framtiden då...jag det finns en hel del intressanta personer att följa på nätet. Terry Anderson som vi mötte igår vågar tänka nytt och utmanande, samtidigt som han har en stadig fot i forskningen och värnar om akademin. Denna kombination är mycket viktig. Vi har fått en del spännande material från honom. Ett begrepp som vi bör fördjupa oss i är Connectivism som är något i stil med A Learning Theory for the Digital Age.

Ytterligare håller jag ett öga på Stephen Downes' initiativ OLDaily. Ibland matnyttigt...ibland inte. Läs t.ex Downes artikel E-learning 2.0.

Wrapping it up

Vi börjar att närma oss slutet av vår resa i Canada. Vi ägnade morgonen åt möten på Athabasca University, bland annat mötte vi Cammy Peden på Learning Services. Hon ansvarar för att det skall finnas handledare (Tutor) för varje undergraduate course. Dessa fungerar som handledare och lärare för kurserna. Vi återkommer i vår inspelade analys om detta. Etfer ett intressant satmal var det dags för Stefan och hästen igen.Därefter besökte vi anläggningen där man producerade allt material som skickades ut till studenterna. Man köper även in böcker centralt och alla studenter måste ha samma upplaga så att det inte står olika saker i böckerna pga äldre versioner.

Efter denna visning åt vi lunch med Iain Robertson som fungerar som lite koordinator för undergraduate courses. Vi hade ett mycket intressant samtal och Iain ville gärna att Athabasca University borde besöka högskolan Dalarna för att få mer input. Det tyckte vi lät toppen och belönade hans insatser med en...häst:Senare på eftermiddagen gick vi ut och åt en middag med Dr. Terry Anderson som är mycket känd inom området nätbaserat lärande. Även Terry arbetar på Athabasca men tillhör dem som vill framåt och som vågar testa nya idéer. Han funderar mycket över web 2.0 och hur vi kan nyttja social networking inom högre utbildning. Vi hade ett mycket bra samtal och han fick oss att se Athabasca University ur en annan mer progressiv synvinkel vilket var viktigt. Vi kunde tillsammans med honom identifiera de viktigaste aktörerna i världen inom detta område vilket var givande. Vi återkommer i vår rapport om detta.

Efter middagen så var det dags för Stefan att överlämna vår sista häst. I detta fall var det mycket lyckat då hans släkt, som utvandrade i slutet av 1800-talet, härstammade från Dalarna.

Efter ett trevligt samtal med Terry Anderson var det Daladags

I filmen nedan ger vi lite mer synpunkter på dagen och ger er även svaret på den fråga vi har burit med oss genom resan...kommer vi att finna det nya lärandet?

Rodheim analyserar

Under resan hem från Athabasca till Edmonton (15 mil)så samtalade Stefan och jag mycket om upplevelsen av dagens möten. Stefan ville gärna delge oss alla hans tankar om dagens möte, han tar här särskilt upp själva tentamenshanteringen vilket vi förstod efter vårt möte med Mr. Mark Fabbro var ett mycket rigoröst arbete och som tog upp mycket administrationstid:

På Athabasca University

Vilket välkomnande! Vi var väntade och blev genast mycket varmt omhändertagen av Mrs. Nancy Tarrant-Wood som fungerade lite som tour-guide, receptionist och allmän glädjespridare.

Nancy Tarrant-Wood

Därefter fick vi en snabb genomgång av utvecklingen vid Athabasca University av Dr. Nancy Parker. Athabasca har idag över 37 000 studenter på distans. Inte en enda läser alltså på campus och det enda tillfället då man besöker campus är vid examen. Till stöd för undervisningen nyttjar man rätt mycket personal som hjälper lärare att ta fram utbildningsmaterial. Det hela är mycket formaliserat och själva framtagningsprocessen går igenom sju steg (se: 7 phases of course development). Mycket av materialet som tas fram skickas per rekommenderad post och det hela står i stort sett universitet för. Enligt de studentundersökningar som man genomfört så är studenterna inom alla program mycket nöjda med studieformen. Målgruppen är först och främst inte unga studerande utan vuxna i åldern 35-40. Genomsnittsstudenten har traditionellt sett varit en kvinna på 35 år. Universitetet arbetar mycket med validering och tillgodoräknande av tidigare betyg för att kunna se vad som krävs för att få ut en examen. Vidare har universitetet en mängd studenter som kommer från studieovana miljöer. Man ger ett stort antal program som återfinns på denna länk samt har också skapat sidor där man kan testa sina kunskaper för att se om man kan klara av studierna . Mycket lät bra och spännande...

På eftermiddagen träffade vi Dr. Cindy Ives och Mr. Rodger Graham som arbetar med utveckling av distansutbildning. Dessa två var inte lika positiva till utvecklingen på Universitetet då man ansåg att man inte tog tillräckliga steg framåt i utvecklingen. Vi vaknade till och plötsligt insåg Stefan och jag att merparten av studenterna inte alls läser onlinekurser utan vad som sker i processen är i stort att en lärare tar fram en kurs tillsammans med personal som bistår läraren med utvecklingen av kursen och plockar ihop allt som behövs och skickar därefter ut hela kursen...i pappersformat...till studenten som sedan läser in allt och därefter är det i stort sett tentadags (inom sex månader skall tenta skrivas). När läraren har skapat kursen så är den helt klar och kan inte ändras, inte förrän vid nästa tillfälle då kursen ges igen. Man arbetar inte alls med realtidskommunikation och sänder inte ut en enda föreläsning i stort sett. Vi beskrev hur vi arbetar vid Högskolan Dalarna och det fanns stort intresse hos Dr. Ives och Mr. Graham att kunna utveckla verksamheten mer enligt vår modell. Vi återkommer om detta i vår dokumentation men en kort analys inspelad direkt efter mötet kommer nedan i muntlig form.

Efter vårt möte så var det dags för vår traditionsenliga gåva...hästen.

Dr. Cindy Ives och Mr. Rodger Graham